Det var dom sista dagarna av sommarlovet. Värmen var på väg att svalna. Alla nära och kära hade kommit hem från deras resor och semestrar och det var snart dags att plocka fram skolböckerna. Vart hade igentligen alla dagar tagit vägen? Jag hade inte gjort så mycket, knappt så jag minns. Men nu så kände jag, jag behövde ett minne av detta lov. Ett minne som innehåller datoren och televisionen är varken intressant eller minnesvärt. Jag behövde något bra, något som man kan komma ihåg trots om man fått en strike eller hjärnblödning. Man ska fortfarande minnas. Jag funderade ett långt tag. Att det kunde vara så svårt. Sedan kom jag på det. Jag kunde gå in till skogen och tända brasa med vänner. Vi skulle sova i skogen bredvid varandra som var placerade precis runt elden. Omedelbart ringde jag på mina bästa kompisars dörrar. Jag började med att knacka på hos Jakob. Jakob hade gjort mycket i sommar. För några veckor sen kom han hem från Thailand. Han hade varit där i två veckor. Men han hade inte bara varit i Thailand utan också i Spanien. Jakob har en speciell familj. Antingen hans mamma eller pappa tål varandra så det rent ut sagt tävlar om att vinna Jakobs kärlek. Mamma hans låter honom åka med henne till Thailand och Jakobs pappa satsar på Spanien. Själv så tycker jag han borde ha ett väldigt bra liv, jag vill också ut och resa. Men mina föräldrar har inte råd, dom kanske har råd men dom vill inte åka. "Varför inte stanna i Sverige, det som är så varmt här" Hade dom sagt hela sommaren. Men trots det så berättade alltid Jakob att det är inte så kul som det låter. Att åka fram och tillbaka får en att tro att man är något slags fraktobjekt. Jag skrattade när han berättade det för mig. Jakob var så duktig på ord. Han fann alltid dom bästa.

Sådär ska min processkrivning börja! Punkt. Slut.